Lina Ingegerd Persson

hemma från Vara. en liten by mittemellan ingenting och ingenstans. precis där jag behövde vara dessa dagar som gått. att dansa för att det är härligt utan att bli bedömd, att blunda och bara sjunga, sjunga och låta känslan ta övertaget. förlora mig helt i rytmer, svett, känslor, glädje, sorg och andra viktigheter. livet på en pinne skulle jag kalla det! jag behövde bli påmind om att min kropp är gjord för att uttrycka saker. blunda, och bara släppa på alla hämningar. lust och fägring stor i alla skrymslen och vrår i min kropp. stråla Carola för fullt!
men att få leva i eufori i några dagar för inte bara med sig posetiva effekter på mig, det blir genast rörigt i mitt huvud. satsa eller inte satsa, det blir genast en fråga om svart eller vitt. fullt ut eller inget alls.

13 väldigt olika människor anlände till Vara i måndags och lyckades på något sätt förenas i jag vet inte vad. att hela tiden sjunga dansa leva tänka a la peace love and understanding har väl någon sorts inverkan på en kan jag tänka mig. att fösas ihop, tvingas att sova, äta, sjunga, dansa och agera med varandra gör att man conectar på något sätt som egentligen inte känns naturligt.
jag hittade en människa som jag ser upp till något enorm. självkännedom och båda fötterna på jorden. fantastisk människa på många plan och det kändes tomt när vi skildes åt. det förbryllar mig att människor kan påverka en så på så kort tid. men vi sa aldrig hejdå!

nu ska jag dyka ner i den sista twilightboken och sen sova. jag gillar mina nya dygnsrutiner, dumt nog jobbar jag imorn och då blir allt som vankligt igen..