Lina Ingegerd Persson

Det hänger tvätt i hela min lägenhet, jag börjar se ett mönster. Förra gången jag tvättade blev det likadant. Tvätt-tiden tog slut alltför snabbt och kläderna var inte alls torra. Självklart hade jag en maskin kvar att köra men det blir bara till att slänga in den snarast möjligast.



Anledningen till att det inte blivit särskilt mkt bloggat den senaste tiden är för jag har haft fullt upp, försökt sysselsätta mig. Både min kropp och hjärna. Har spenderat väldigt mycket tid med Linn och Hamid, tränat och umgåtts. Sen så hade jag och Linn en spamyskväll i fredags med 3 olika ansiktmasker och färgning av bryn och fransar.
Sen har jag inte haft glöden riktigt för att skriva. Kom in i en down-period och då är det inte bra att skriva känner jag.

Jag saknar väldigt mycket just nu! Saknar mina distans-kompisar. Jag har aldrig riktigt haft såna förut, jovisst Linn men vi har alltid haft så mycket kontakt så man har inte känt av distansen. Nu har jag mina vänner lite varstans i Sverige, och USA, och det känns jättekonstigt. Jag menar absolut inte att jag är ensam här, jag har träffat väldigt fina vänner som jag gillar men jag saknar er. Fick en konstig känsla när jag var påväg hem från träningen igår: kommer vi aldrig bli mer än distansvänner? kommer vi att tillslut glida ifrån varandra och alla "vi måste ses" bara rinna ut i sanden?
Jobbiga tankar som gnagde sig fast i mitt huvud!
Börjar även tänka mer och mer: tänk om jag hade åkt iväg på en säsong till?! Då hade inga beslut varit tagna, jag hade haft livet framför mig och alla vägar varit öppna. Varför ska jag inte stå på scen och göra det jag absolut av allt trivs bäst med, varför ska man ha bråttom med att utbilda sig?
Då hade jag istället för att sitta här varit och repat med begåvade och underbara människor. Slitit som ett djur i 7 veckors tid för att sedan bege mig ut i Europa och leva livet.

   Jag blir tokig av att tänka sådär, eller tänka överhuvudtaget.

Jag är nöjd med min utbildning och det finns ett antal anledningar till att jag inte valde att åka ut på säsong igen. Jag har fina vänner som jag älskar och bryr mig om. En familj att luta mig tillbaka på.
Det gäller bara att våga släppa taget och ge sig hän, men hur gör man?