Lina Ingegerd Persson

min mage kurrar, men jag har hört att det inte är bra att äta såhär sent så den får fortsätta kurra. har ju dock morötter i kylen men dit är det långt. en morot borde man ju ändå få äta tycker jag.
dessa inlägg, som skrivs även om jag redan har skrivit ett på dagen, brukar oftast vara ganska korta men ikväll känns det som om jag skulle kunna skriva en kortare novell. det bara bubblar ur mig och det känns som det inte finns någon ände på det. kanske borde jag spara lite av denna skrivglädjen till hemtentan. kan tänka mig att den kommer att behövas. jag har nämligen söndag-tisdag på mig, det kändes helt plötsligt väldigt lite! jag får helt enkelt ta med mig datorn till jobbet och skriva där när jag har rast. finns nog ingen annan lösning. jobbigt bara att släpa på böcker och sånt, men det är ett kast jag får stå!

nu har jag kollat på dom sista Glee-avsnitten, ja det kommer väl några fler men dom som ligger ute och är nedladdningsbara. jag bara älskar den serien!

jag har ju lite glömt att berätta om min helg, som för övrigt var ganska så fantastisk. Jobbade onsdag-söndag och i lördags var jag även och kollade på Performing Art Schools Collage, det var dels en hel del dansnummer men även utvalda scener ur musikalerna Kristina Från Duvemåla, Spring Awakening och Nine.
att sitta i publiken och se människorna där uppe slita som djur, visserligen njuta av det men ändå, för att underhålla oss, få visa vad dom kan och vad dom har övat på under det senaste året var hjärtskärande. utan anledning märkte jag under ett av dansnumrena att jag började gråta, min bästa vän stod där uppe, vi som hade samma drömmar, samma mål och tävlade på samma villkor. hon kom in men inte jag, hon fick fortsätta i våra banor men inte jag. jag insåg hur mycket jag saknade det! att pressa sig själv till bristningsgränsen, att få sjunga ut hela sitt hjärta, att få visa att jag är bra på något. det högg mig som en kniv och för ett tag ville jag bara gå därifrån. det blev för mycket för mig, det kunde ju varit jag som stod där uppe. jag hade varit perfekt för det.
det är i dom stunderna jag funderar på vad jag gör på Göteborgs Universitet, studerandes till Socionom. jag ska ju stå på scen, dansa och sjunga hela dagarna i ända. inte sitta på föreläsningar om ekonomins historia eller försöka komma på hur vi skulle kunna eliminera fattigdom. visst är det intressant men är det min dröm?
när man väl snöar in på dessa banorna är det svårt att komma ur, det är nog därför jag helt och fullt oftast säger att jag har lagt det där bakom mig när folk frågar. frågar om när jag ska söka igen, frågar om varför jag plötsligt bytte bana sådär. jag skyller oftast på bristen på jobb, att jag är för familjekär eller att jag inte vill det till 100 %. men innerst inne så tror jag bara att det handlar om feghet. jag är rädd för att bli nekad igen, rädd för att inte duga. igen.

musikal för mig är som en drog. jag blir så lätt beroende så jag hade bestämt mig för att sluta helt. men just nu går ett monster löst inom mig som förr eller senare måste få komma ut. but until then...

all you gotta do is smile and smile.